Ulf Lundqvist Bevisförbud som skydd för rättigheter och normstabilisering

(Betyg 5 av 5)

Följande recension finns i ledande finländsk juridisk tidskrift, som bör göras tillgänglig för svenska läsare.
---------------------

JFT 3/2013 s. 1–2
Litteratur
Ulf Lundqvist
Bevisförbud i rättspraxis. Bokbyrån HB. Knivsta 2013. 318 ss.

Bevisförbud är föremål för en rättsvetenskaplig diskussion inom den västerländska processrätten idag. Bevisförbud innebär i huvudsak att bevisning som åtkommits på ett olagligt eller otillbörligt sätt avvisas av domstolen i målet. Genom förbudet mot olagligen och otillbörligt åtkommen bevisning eftersträvas att
uppnå rättsskydd, tillförlitlighet och normstabilisering i processen, vilka alla är
viktiga målsättningar i den demokratiska rättsstaten. Bevisförbudet skapar dock
inte egentligen några nya rättigheter för individen. Avsikten är istället att skapa
precision vid bedömningen av olika händelsesituationer i rättegången.

Denna bok är en fortsättning på Lundqvists doktorsavhandling »Bevisförbud» från år 1998. I sin doktorsavhandlings avslutande kapitel framhöll Lundqvist att svensk rätt stod inför ett vägskäl ifråga om inställningen till och godkännandet av bevisförbud. Medlemskapet i EU, införlivandet av Europakonventionen
och en ökad internationalisering kom alla att påverka den svenska straffprocessrätten vid denna tidpunkt. I sin nya bok går Lundqvist inför att redogöra för hur det har gått under de senaste femton åren. Han gör det genom att beakta ändringar i lagstiftningen gällande bevisförbud, men fokuserar alldeles särskilt på
rättspraxis från den svenska Högsta domstolen (HD) samt rättspraxis från den
Europeiska människorättsdomstolen (EMD), vilket ju också går att sluta sig till
från bokens titel. Denna rättspraxis är i boken föremål för en rätt ingående analys.

Lundqvist inser både i doktorsavhandlingen och i denna bok att det i slutändan handlar om en gränsdragning mellan ett statligt utredningsintresse och individens skyddsintresse i rättegången. Lundqvist lyfter fram denna intressekonflikt på ett förtjänstfullt sett. Han betonar att statens ansvar inte stannar vid att
brott blir utredda och gärningsmännen bestraffade, utan att staten ytterligare
ansvarar för att det finns ett skydd för mänskliga och judiciella rättigheter. Han
kommer dock framtill att slutligen löses denna intressekonflikt i många fall
genom en avvägning.

Doktrinen om frukten från det förgiftade trädet eller utsträckningen av bevisförbudets rättsverkan till att omfatta även bevis i efterföljande led behandlas också på flera ställen i boken. Även i senare led bör åtkomsten av bevis ske i enlighet med rättsordningen och också här sätter individens rättigheter bestämda gränser för hur förfarandet får genomföras. Denna uträckning av bevisförbud till senare led bör ses som logisk konsekvens i tankegången, men i frågeställningarna finns kriminalpolitiska skäl som bör beaktas. Därtill föreligger vissa
svårigheter med att skilja vad som är första led och andra led i bevisåtkomsten.
Den slutliga prövningen kommer att ske med ledning av riktmärken som den
kränkta rättighetens typ och rättsgrundsatsens funktion, kränkningens varaktighet och frekvens, men där kommer att finnas ett visst utrymme för modifieringar i enlighet med omständigheterna i tid och rum.

Efter en kort inledning i kapitel 1 behandlas i kapitel 2 passiva rättigheter
och intressen för individen. Den misstänktes eller åtalades passiva rättigheter
sätter gränser för hur det straffrättsliga förfarandet kan genomföras mot honom. Passiva rättigheter är bl.a. den misstänktes eller åtalades rätt att tiga och till att
inte vara verksam till sin egen nackdel, d.v.s. skyddet mot självinkriminering. Individens ställning som subjekt med rättigheter i straffprocessen diskuteras i kapitlet med bakgrund i avgöranden i svenska HD och EMD.

Individens aktiva rättigheter i straffprocessen behandlas i kapitel 3. Aktiva rättigheter är exempelvis att den åtalade bör få ta del av åtalet samt även den bevisning och annan utredning som åberopas mot honom. I dessa sammanhang är principerna om kontradiktion, omedelbarhet och muntlighet vid bevisupptagningen av betydelse.

I kapitel 4 behandlas bevisförbud i samband med tvångsmedel såsom husrannsakan och beslag. Förbudet mot »fishing expeditions», d.v.s. försök att ta fram information utöver omfattningen av förmålet för undersökningen, lyfts fram. Det redogörs också för frågor kring tillämpningen av hemliga tvångsmedel och hur dessa har behandlats av EMD i förhållande till artikel 8 (skydd för privat- och familjeliv) i Europakonventionen. Lundqvist drar slutsatsen att det är
ett återkommande tema i olika rättsfall, som berör användningen av tvångsmedel, att pröva lagligheten, lämpligheten eller nödvändigheten av denna användning.

Kapitel 5 är kanske bokens centralaste kapitel. I kapitlet redogörs för bevisförbudet i förhållande till de målsättningar som är centrala i samband med brottmål. I enlighet med rättsstatsprincipen är förutsebarhet och tillgänglighet viktiga målsättningar i rättsordningen. Lundqvist framhåller att det bör finnas tydliga kriterier vid analysen och den slutliga bedömningen om huruvida bevis åtkommits eller upptagits i strid med en rättsregel eller rättsgrundsats. Lundqvist
noterar också att EMD ansett sig äga rätt att pröva nationell lagstiftning i fråga
om straffprocessuella processuella tvångsmedel och dess förenlighet med människorättskonventionen, trots att någon skadelidande inte är klaganden i målet
vid EMD.

I kapitlen 6 och 7 följer diskussion, slutsatser och avslutning. Lundqvist diskuterar tillämpningen av bevisförbud mot en användning av otillåtet åtkommen eller upptagen bevisning i den svenska HD. Han kommer fram till att stöd
för att tillämpa bevisförbud har etablerats både i lagstiftningen och i rättspraxis.
Detta gäller såväl i nationell som internationell rätt. Domstolen klargör först i sin prövning om det finns en rättsregel eller rättsgrundsats som uppställer en gräns för utredningsintresset. Därtill ska det finnas tillräckliga skäl för att tillåta eller avvisa beviset. I andra fall blir det fråga om en bedömning där olika omständigheter ingår. Bl.a. brottets svårighetsgrad mäts mot den kränkta rättighetens betydelse.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Lundqvists bok är välskriven och flytande sakprosa. Själva struktureringen och uppbyggnaden av boken är vettig. Texten innehåller rätt mycket analys och detta gör det lättare för läsaren att inse
och förstå sammanhangen. Lundqvist går också inför att mångsidigt besvara de frågeställningar han uppställer. Lundqvists intresse för sitt tema och alldeles särskilt för gränsdragningen mellan otillåten och tillåten bevisning genomsyrar
boken och inbjuder till läsning. Lundqvists bok ger mycket för jurister som är intresserade av frågeställningar i skärningsområdet mellan straffprocessrätt och mänskliga rättigheter.

Kaj Grönqvist, JM, PM, Helsingfors (Bevisförbud i rättspraxis)