Tom Raemklang Kortfattad recension av Nattmannens pojke

(Betyg 3 av 5)

- Upp med dig!
Sparken träffade honom i sidan. På golvet låg han, på en tapp hö med en fäll över sig. I drömmen var det fortfarande sommar och han låg nere vid sjön. Den var kväll och solen hängde strax ovan vattenytan.
Han var genast vaken och drömmen borta.
Drängen laddade för ännu en spark, men pojken var redan uppe, slängde av sig sin fäll och drog sig kvickt undan men hann inte tillräckligt långt. Den andra sparken träffade hans kön och han vek sig i smärta.
- Oj, på det allra heligaste! Skrattade drängen.
Anders lyckades öppna dörren och hopkrupen tog han sig ut på gården.

Så börjar boken som är skriven av Bo R. Holmberg. Boken utspelar sig under mitten av 1800-talet i trakterna kring Härnösand uppe i norrland. Huvudpersonen Anders, som rymt från den gård där han varit dräng och utsatts för grova övergrepp, slår följe med tattarna och får för första gången uppleva verklig samhörighet. Men han ställs också inför obevekliga och ibland skrämmande hederskrav och han utsätts för samma förakt från de bofasta som drabbar klanen.

Med en brutal naturalism beskriver Holmberg hur tattarna utnyttjas av bönderna för de mest förnedrande sysslorna, de som måste göras men som ingen ”hederlig” människa vill utföra. Som att ta rätt på självmördare och avrättade och begrava dom, att slakta och flå hästar eller att kastrera dem, sysslor som var så skamliga att de ofta fick utföras på natten, av ”nattmän”, det blev tattarnas uppgift.

Händelsen i början av boken visar hur Holmberg genast sätter fart med att meddela att Anders har det tufft och som ständigt kommer upp i boken så förekommer ”det allra värsta”. Det Tycker jag är positivt att saker och ting tas upp jämt och ständigt i boken som ”det allra värsta”. Då menar jag att man tänker över hela boken ofta och får upp en mycket bra och stark bild av hela boken.

När ja läste klart boken förstod jag att Holmberg också skildrar deras förmåga att njuta av tillvaron och låta varje dag ha nog av sin plåga, deras stolthet, och framför allt de starka släktbanden och den obrottsliga lojaliteten med den egna gruppen. Jag förstod sedan att Anders slits mellen de två världarna och det val han tvingas göra är på intet sätt självklart. (Nattmannens pojke)