Pierre Bouleau Varför intressera sig för döda språk?

(Betyg 4 av 5)

”Att riktigt förstå en alldeles särskilt invecklad och elegant böjningsform kan faktiskt vara en nästan oanständig njutning”, ja det hävdar i alla fall Ola Wikander (1981-) i sin senaste bok ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstand).

Wikander har gjort sig ett namn som introduktör och översättare av litteraturhistoriskt intressanta texter som ”Enuma Elish – det babyloniska skapelseeposet” och en samling ”Kanaaneiska myter och legender” båda avfattade på sedan länge döda språk.

Att många av oss kanske inte delar författarens njutningspreferenser betyder i sammanhanget föga. Att läsa Wikanders bok är en ren lustupplevelse och han förmedlar kunskap på ett initierat, lättillgängligt och sprudlande sätt.

För att inleda med slutorden hävdar författaren att hans förhoppning med boken är att väcka intresse för dessa döda men kulturhistoriskt viktiga språk, en föresats han enligt mitt förmenande lyckas väl med.

I korta men informativa kapitel beskriver författaren ett urval av de döda språk han själv behärskar, såsom sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiskan. Vi delges kunskaper kring dessa språks uppgång och fall (och vad gäller hebreiskan dess märkliga återuppståndelse), deras grundläggande struktur och den kultur i vilken de levt sitt liv.

Boken bjuder även mycket för den litteraturhistoriskt intresserade. Vi får stifta en flyktig men likafullt intresseväckande bekanskap med texter från dessa språk, där det som bevarats är, för vissa av dem, endast ett fåtal fragment, emedan det för vissa andra, som exempelvis sanskrit, handlar om en i det närmaste oöverblickbar litterär skatt.

I avsnittet om sanskriten presenterar författaren exempelvis Mahabharata, världens längsta diktverk, sju gånger så långt som Illiaden och Odyssen tillsammans och i avsnittet om sumeriskan får vi exempelvis stifta bekanskap med Enheduanna, världens första till namnet kända skönlitterära författare vilken, värt att påpeka, var kvinna. Som ett extra plus avslutas varje kapitel med någon kortare text på det avhandlade språket och självklart är det författaren själv som står bakom översättningarna.

Förutom att bibringas mängder av ny kunskap är den stora behållningen med boken den glädje med vilken Wikander förmedlar delar av sin i det närmaste encyklopediska lärdom vad gäller döda språk.

I bokens introduktion förklarar författaren med stor övertygelse varför han anser att man bör studera dessa i vardagslivet obrukbara språk, en fråga jag gissar att många ställt honom och på vilken han ger ett glasklart svar. Wikander menar att dessa språk är som nycklar till vår historia och att vi genom att studera dem bibringas en ny och djupare insikt kring oss själva och vår egen tid. På detta är jag utan tvekan beredd att hålla med.

Det eventuella problemet med Wikanders bok är i samma stund dess stora tillgång. Författarens kärleksfulla relation till de döda språken och det personliga urvalet har fått till följd att vi inte erbjuds läsa om latinet och grekiskan, språk om vilka man, som Wikander mycket riktigt påpekar, kan inhämta kunskap på annat håll. Som läsare önskar jag dock att dessa betydelsefulla språk innefattats i denna bok. Att jag fått se dem avhandlade av Wikanders sprudlande penna. (I döda språks sällskap)